tisdag 18 juli 2017

Bekräftat: Typhoon på väg till Östersjön

Världens största ubåt kommer om några dagar kunna beskådas i Stora Bält.

Det är nu bekräftat av ryska flottan att världens största ubåt, den 173 meter (172,8) långa atomubåten TK-208 Dmitrij Donskoj, igår inledde sin färd från Kolahalvön till Östersjön - där varken hon eller eller någon annan ubåt av Typhoon-klass tidigare har varit. Hon reser också i fint sällskap, med atomkryssaren Peter den store.

Igår, måndag den 17 juli, publicerade det ryska försvarsministeriet rörliga bilder av hur de atomdrivna fartygen Dmitrij Donskoj och Peter den store inledde färden mot Östersjön. Genom den norska nyhetssajten Barents Observer finns nu fler uppgifter. Rutten för TK-208 Dmitrij Donskoj, ubåten av den Typhoon-klass som blev kändis genom filmen "Jakten på Röd Oktober", är nog av visst intresse för boende i södra Skandinavien. Hon kommer att i ytläge (på grund av storleken och djupet) glida genom Stora Bält, alltså mellan de danska öarna Fyn och Själland. Det bör ske några dagar före den 29 juli - då hon skall visas upp i Sankt Petersburg, under den ryska flottans dag.

Dmitrij Donskoj är inte längre utrustad med sin standardbeväpning, tjugo stycken R-39 kärnvapenrobotar, utan har de senaste åren tjänstgjort som plattform för prov med Rysslands dyraste vapensystem, kärnvapenroboten Bulava, på svenska Stridsklubban.

Apropå Stora Bält så skrev bloggaren Jägarchefen nyligen ett intressant inlägg om detta område. De östtyska attackdykarna, Kampfschwimmerkommando 18, hade det danska kustartilleriet på ön Langeland som mål.

måndag 17 juli 2017

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera den sovjetiske generalen Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

"Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde." (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II - eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

torsdag 13 juli 2017

Eldorado i Östersund

Varsågod att undersöka Viggen och Draken närmare på Teknikland.

Vill bara tipsa alla läsare som är i närheten av Östersund att inte missa sommarens nog mest familjevänliga militärhistoriska museum, Teknikland utanför Östersund - t o m 18 år kommer man in gratis.

På Teknikland finner man inte bara flygnostalgi (både civil och militär) utan även två enorma Lego-dioramor och mycket om Jämtlands militärhistoria överhuvudtaget inklusive en del om det jag berättat i Tyskar och allierade i Sverige, särskilt allierade specialoperationer mot tyskarna i Norge, utgående från i Jämtland.

För öppettider och mer info besök Tekniklands hemsida och för mer av mina bilder från förra veckan så hänvisar jag till min öppna författarsida på Facebook.

torsdag 15 juni 2017

KGB:s mönsterelev


År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

måndag 12 juni 2017

Tankeställare - inte bara om Gotland

Hemvärnet får lite oväntade uppgifter i den nya boken. FOTO: Jorchr

Den nya boken Gotland ockuperat! lyckas överraska på flera sätt - tre ämnen i boken som fått större utrymme än vad jag väntat mig är hemvärnet, försörjningsberedskapen och strategiskt viktiga områden på fastlandet.


Boken har skrivits av två i svenskt försvar synnerligen väl insatta författare, generalmajor Björn Anderson och överstelöjtnant Tommy Jeppsson. De beskriver trovärdigt i Gotland ockuperat! ett av flera tyvärr möjliga scenarier i Östersjön i en mycket nära framtid. Ett scenario med flera tankeväckande ingredienser och vändningar. Bokens början är lite svajig eftersom författarna inte etablerar någon riktigt stark karaktär, men efter ett tag spelar det ingen roll - det blir som att skåda in i morgondagens nyheter och för den som följt de senaste årens "hybridkrigföring" blir det en hel del igenkänning.

Trots alla sofistikerade vapensystem och internets stora roll, författarna konstaterar att "Det är människornas beredskap och vilja som grundläggande avgör om ett samhälle har förutsättningarna för att överleva ett krig".

Bland det bästa med boken är att författarna inte låst sig vid att skildra händelser på Gotland, utan de ser ön i ett större sammanhang. Även delar av Sverige som är väldigt långt från Gotland finns därmed med i boken. Den ger också extra många tankeställare om hemvärnet och särskilt om dess uppgifter. Rikshemvärnschefen i boken heter förresten Robert Ekendal och verklighetens Roland Ekenberg...

Vad gäller att etablera en stark karaktär och få in "visuell" action är författaren David Bergman, härom dagen befordrad till major, med sin bok 6 dagar nog ännu obesegrad på den svenska thrillerscenen. Men Björn Anderson och Tommy Jeppson har desto mer att säga om flera svenska (säkerhets)politiska och militära dilemman som tyvärr inte kan uteslutas uppstå under 2017 eller 2018.

fredag 2 juni 2017

Från jihad till Gotland

”Under Cover” av Tom Marcus handlar om livet som MI5-spanare.

Det är inte alla böcker som utspelar sig nästan i nutid och är både fartfyllda som en actionfilm och samtidigt trovärdiga. Under Cover – livet som underrättelseagent åt MI5 av Tom Marcus (pseudonym) är en av dessa få böcker.

Därtill kommer Marcus med konkreta detaljer om det verkliga arbetet ”i fält”, som spanare på Englands gator. Bara ett av många exempel ur boken:

”Jag skulle aldrig kunna jobba med underrättelser på ett kontor. De som gör det är en helt annan sort. De startar inte bilen som vi operatörer gör, med förardörren på glänt. Tanken är att man med öppen dörr har en viss chans att överleva explosionen från en bilbomb: trycket blir därmed lägre och har man tur flyger man ut ur bilen när man vrider om nyckeln.”

Marcus lyckas förmedla vikten av att ändra sitt tänkesätt – och vad detta tänkesätt innebär – för att kunna bli en framgångsrik spanare. Samtidigt berättar han i bokens senare del om det personliga priset man kan få betala för ett sådant tänkesätt.

Vilka människor är det då Marcus har spanat på? Framförallt jihadister, och det är detta som framhålls i beskrivningar av boken. Men faktum är att boken även innehåller ett mycket intressant avsnitt om att spana på personal från SVR, den ryska utrikesunderrättelsetjänsten.

Men, kanske boken mest är en rad påhitt av en begåvad författare som intervjuat en och annan f.d. MI5-agent? Så vitt jag kunnat få fram är dock Tom Marcus ”the real thing” och boken så pass verklighetsnära som MI5 kan tåla. Den är mer upplysande än vad jag hade förväntat mig. Marcus är ingen proffsförfattare, vilket flera upprepningar skvallrar om, men det stör inte för mycket och hans stil är ändå läsvänlig och medryckande.

Nu om en helt ny svensk bok, så färsk att jag bara hunnit öppna kuvertet och läsa några sidor, boken heter Gotland ockuperat! och är skapad av den mycket kunniga officers- och författarduon Björn Andersson och Tommy Jeppsson. Det handlar om den fristående fortsättningen på deras bok Bricka i ett stort spel.

Författarna klargör direkt att de inte anser det som särskilt troligt att Sverige skulle utgöra ett huvudmål för ett ryskt angrepp och säger sedan ”mer troligt är att vi är en bricka i ett spel som utspelas mellan Ryssland och Nato”. Med detta sagt utvecklar de dock med en hög nivå av realism ett möjligt framtidsscenario (mycket nära framtid) för Gotland. Man behöver inte ha läst den föregående boken för att kunna komma in i denna bok. Början och kartmaterialet signalerar stark läsning, inte minst om elitförband. Detta bör bli årets bok för alla inom Försvarsmakten och alla andra försvarsintresserade.

Bägge böckerna är nu aktuella i Pennan & Svärdet.

onsdag 31 maj 2017

Spioner, fångar & flyg

En av de allierades (USA:s) mest välbevarade baser i Sverige: Sepals III.

Vad hinner man egentligen med under en weekendtur till nordnorska Bodö, där bland annat Norges största flygmuseum finns? Här kommer en färsk reserapport med länkar.

Kör man bil från Sverige så lär de flesta komma till Bodötrakten via Silvervägen dvs från Arjeplog i Norrbotten. Då passerar man bara ett trettiotal meter från den allierade basen Sepals III, som var ett resultat av samarbete mellan amerikanska Office of Strategic Services (OSS), brittiska Special Operations Executive (SOE), de norska exilstyrkorna och svensk underrättelsetjänst (C-byrån). En del av basernas personal var utbildade i jägartjänst av SOE. De utförde spaning men även en del sabotage mot tyskarna. Deras utrustning var brittisk och amerikansk. Jag beskriver de allierade baserna i Sverige närmare i flera böcker och man kan lyssna på radiodokumentären "Han dömdes till döden" om och med chefen för just Sepals III-basen.

På andra sidan gränsen, ungefär halvvägs till själva Bodö, ligger Blodveimuseet i Rognan, där man kan se en utställning om slavarbetarna i Saltdal och deras mycket svåra förhållanden, samt en SOE-uniform från Sepals III. Tyvärr var det stängt när vi passerade, det är mest öppet sommartid. Men det är väl värt ett besök, jag har varit där två gånger tidigare. Bara några få kilometer norrut ligger något som alltid har öppet, det gamla fånglägerområdet i Botn, längs vägen till Bodö. Där finner man ett minnesmärke för jugoslaviska krigsfångar som slet och dog för Hitlers "polarjärnväg" och annan tysk infrastruktur i Norge. Ett stenkast från det jugoslaviska minnesmärket ligger ett av flera sovjetiska. Krigsfångarna var huvudsakligen från Sovjetunionen, så deras minnesmärken finns på rätt många ställen i Norge.

Jugoslaviska minnesmärket i Botn, med ett litet brittiskt träkors nedanför.

Något hundratal meter norr om det sovjetiska minnesmärket ligger en tysk krigskyrkogård med mest moderna gravstenar men även en stor minnessten för slagkryssaren Scharnhorsts omkomna, som tillverkades redan under kriget.

Scharnhorst sänktes under slaget vid Nordkap 1943.

Vad få känner till är att inte långt från minnesmärkena för de jugoslaviska och sovjetiska krigsfångarna finns det en stor grop i vilken det finns husrester, taggtråd och viss utrustning från fånglägret som låg på platsen. Att bese dessa rester ger en viss förnimmelse av lägret. Kusligt men nyttigt att uppleva.

Lägerrester i Botn, kanske var här ett kök?

I Fauske kan man på hembygdmuseet se en del föremål från den tyska ockupationen. Direkt efter krigsslutet fanns i Fauske ett svenskt fältsjukhus för sovjetiska f.d. krigsfångar. Sjukhusets personal och utrustning flögs dit med amerikanska C-47-flygplan från Luleå, som under drygt åtta månader var en bas för tio C-47:or. Själva museet ligger i en f.d. tysk barack. De amerikanska flygplanen hade inte landat i Fauske utan i Bodö, som är den större ort man kommer till efter Fauske.

Denna Hurricane möts man av när man ska parkera vid Luftfartsmuseet i Bodö.

Något före centrum i Bodö ligger Norges centrala flygmuseum, för både militär och civil luftfart, Luftfartsmuseet. Det är så stort och gediget att flygintresserade bör avsätta minst en hel dag för att besöka det. Vill man dessutom flyga avancerad flygsimulator så är en dag på tok för lite tid. Givetvis har museet en bra museishop och en rejäl cafeteria.

En Ju 88 som den låg på fjället när den hittades. Ett av flera dioramor på museet.

Ett par stenkast från Luftfartsmuseet ligger Bodö krigshistoriska museum, som är mer mark- och marinorienterat än flygmuseet. Det är fullt av mindre föremål, vapen och uniformer, en del mycket ovanliga. Det är inte så stort men riktigt sevärt, skapat av entusiaster. Själva lokalen tillhörde den tyska brandkåren och är i sig en rest av kriget. Finns fler sådana byggnader i Bodö.

Så här såg jägarsoldaterna på Sepals-baserna ut. På Bodö krigsmuseum.

Sammanfattningsvis kan man starta från Luleå på en fredag eftermiddag och vara tillbaka där sent på en söndag. Men då hinner man knappast besöka Blodveimuseet och Fauskes lokalmuseum. Vill man även se själva Bodö ordentligt, t ex dess lokalmuseum, är saken klar - då räcker inte tre dygn.